Publicerad i Kolet, december 2011
Rogge, Tatti och Tolvan kom från Bagarmossen medan Anders var från Högdalen. Fyra rätt ovårdade arbetargrabbar som startade ett band i mitten av 60-talet. Musiken var deras egen, kompromisslös och explosiv. Spelningarna avlöste varandra på Club Nette i Gamla Stan, Kingside på Kungsholmen, fritidsgårdarna i förorterna tillsammans med ett misslyckat framträdande i Hylands hörna. Friends var synonymt med rythm n’ blues och vilda fester. Droger, polisanmälningar och galna upptåg följde bandet precis som skaran av trogna fans. Tillsammans med Stoffe och Kenta hade de Stockholmmodsens totala beundran. De långhåriga, parkasklädda modsen var dåtidens största finger mot svennes style och dess konformistiska värld. Friends var deras musik, skitig, rå och destruktiv. Men de hektiska åren som popidoler hade ett högt pris.
Anders T Peedu tar emot mig vid infarten till en stor vit gårdsbyggnad. Utsikten över Mälaren är iögonfallande från Granby Storgård, ett par mil utanför Stockholm. Gården fungerar idag som ett HVB-hem för unga killar. Här arbetar Anders halvtid som drogterapeut.
– Tänk om sådana här hem hade funnits för oss på 60-talet, vad många av oss som hade levt idag, säger han medan vi vandrar över gårdsplanen.
Knarket och alkoholen tog många av de gamla vännernas liv, så även Tattis och Rogges. I orden ligger både en sorg över flydda tider och en stolthet över den hjälp som erbjuds ungdomarna idag. 1965 var Anders killen med det kolsvarta långa håret, gula boots, trasig skjorta och sin mammas gamla rutiga rockfoder över axlarna. Men framförallt var han Friends yviga och vilda sångare.
– Friends ville vara något eget. Vi ville ha en förändring, kanske är det att ta i att säga att vi eftersträvade någon form av samhällsförändring, men det var övertänkt. Andra försökte vara ett svenskt Beatles eller Rolling Stones. Det där gjorde ju aldrig vi. Vi tyckte aldrig riktigt om varken Beatles eller Stones. Friends försökte hela tiden göra egna grejer och spelade en relativt egen musik, säger Anders.
I skolan gick det inget vidare för medlemmarna i Friends. Kvarsittning, obs-undervisning och taskiga betyg. Musiken var lite av en räddning, något som kom in i livet med en mening. På ungdomshaket Kingside anordnandes en popbandstävling som skulle kora Stockholms Rolling Stones. Vinnarna skulle få spela som förband till de brittiska stjärnorna under deras Sverigebesök. Friends släpade sin utrustning på tunnelbanan till Kungsholmen. Ingen var gammal nog för att ha körkort. I tävlingen kom de tvåa efter The Merrymen, med bland annat Bo Hansson och Bill Öhrström som medlemmar. Spelningen var något av ett startskott för bandet och 1965 kom debutsingeln med den självskrivna låten ”Empty handed”, komponerad av Friends gitarrist Roger Skogsberg, Rogge.
– Roger var spelemannen, hjärnan bakom det musikaliska och skrev låtarna. Han var kompromisslös och hade sina egna idéer och musik som han hade burit med sig sedan barnsben. För oss andra var det bara att haka på. Roger var lite som Brian Wilson i Beach Boys. För Roger var lite knäpp och pratade lågt och otydligt som i gåtor. Han hade alltid samma kläder på sig och ibland fick vi vänta medan kläderna torkade, säger Anders med ett leende.
Roger var den musikaliska ledaren i bandet. Han var den som låg bakom det för sin tid unika soundet hos Friends.
– Jag förstod nog inte riktigt hur duktig han var förrän det var försent. Samtidigt var han en märklig pojke med bacillskräck. När vi var på turné kunde han inte skjuta på bilen utan att gå och tvätta sig efteråt. Han hade väldigt underliga idéer och fobier, dysfunktionell helt enkelt. Men så mitt i allt det där fanns en jävla känsla för musik. Plus att han sjöng fruktansvärt bra, minns Anders.
Bakom trummorna i Friends satt Thomas Skogsberg, Rogers yngre bror, även kallad Tolvan. Smeknamnet var givet eftersom han faktiskt bara var tolv år. Åldern höll på att ställa till det för bandet. Barnavårdsnämnden kopplades in och försökte hindra Thomas från att spela efter klockan 20.00. Allting ordnade sig tillslut, men Tolvan var tvungen att sköta sitt skolarbete om det skulle bli något spela av.
– Thomas, var väldigt ung och hängde bara på. Jag vet att vi stannade med turnébilen och han kom nerspringande med sin tomahawk när han varit och lekt cowboys och indianer. När han klev in i turnébilen var det som att stiga in i en helt annan värld för honom. Thomas var tystlåten, men det fanns väldigt lite att prata om eftersom han var så ung. Han hade ett punkigt sätt att lira trummor, han hade ett fantastiskt tryck i baskaggen. Han jobbade också bra ihop med Tatti , berättar Anders och visar med ena benet hur Thomas brukade gå lös på trummorna.
Tattis riktiga namn var Staffan Kimbro och spelade bas i Friends.
– Staffan var omutlig och ville alltid testa nya grejer. Staffan pratade desto mer och hade en rätt hög profil. Han var lätt att tycka om och hade åsikter. Han var fullständigt normal, säger Anders med ett skratt.
Hur tror du folk uppfattade dig på den här tiden?
– Som någon slags pajas. Rolig och lite knäpp. En arbetarkille med åsikter, inte så övertänkta, men jag hade i alla fall åsikter som jag tror folk lyssnade på. Jag använde uttryck som att vi var exploaterade och att folk tjänade pengar på oss redan då. Men folk uppfattade nog mig mest som en glad skit.
Friends hann med att släppa tre singlar på etiketten Karusell. Även om de inte blev lika stora som Tages, Shanes eller Ola & The Janglers så fick de leva livet som lokala popstjärnor i Stockholm. Så här i efterhand lyfts ofta Friends fram som ett av de bättre svenska banden från 60-talet, men listplaceringarna uteblev och skivförsäljningen lika så.
– Det gick inte att sälja fyra skitiga, supande och knarkande snubbar. Vuxenvärlden var överrumplad av den här livsstilen. Men man kan tycka idag mer än fyrtio år senare att det där var nog något äkta och bra. Att det fanns något hos oss, och det gjorde det. Men det gick inte att sälja, menar Anders.
Ett större genombrott låg ändå i luften när de fick chansen att uppträda på Hylands hörna 1966. Där spelade de en av Rogers egenkomponerade låtar, ”Spring of love”.
– Vi fick inte ha på oss våra egna kläder när vi skulle spela i Hylands hörna. Innan spelningen blev vi körda till en herrekiperingsaffär. Det var nästan så vi sket i alltihopa där. Vi tyckte det var jävligt bekymmersamt att vi inte fick ha på oss våra egna kläder. Så det var ett uppfräschat Friends i nyköpta byxor och allt det där som stod i Hylands hörna den där kvällen, minns Anders.
Under framträdandet krånglade tekniken och ut hördes mest ett brus. Enligt Anders spelade det ingen roll. Bara att de syntes där i Sveriges mest populära TV-program hade en oerhörd genomslagskraft. Spelningarna började rasa in.
Livet som idol skämde bort dem och var behagligt till en början. De fick lite pengar på fickan och tjejer som hängde efter dem. Men skivindustrin och managers försökte mjölka ur det unga bandet vad de kunde.
– Vi hade så mycket spelningar med Friends så vi inte hade tid att repetera. Vi blev pressade att göra dem. Vi fick inte tid att repa, inte tid att förnya oss. Det fanns en del killar runt Friends som verkligen exploaterade oss. Bland annat en snubbe som var vår manager under en kort tid. Efter en spelning som vi hade haft på ”Jump In” i Gröna Lunds spökhus så hade han fixat en fest och bad oss att ta med oss alla våra fans. Vi tog med oss alla våra småbrudar till Flatenbadet som han hade hyrt. Där hade han grävt ner en massa spritflaskor i sanden. De var markerade med lite flaggor så vi skulle kunna gräva upp det där och supa oss fulla. Men han var ju bara ute efter våra tjejer. Sedan när han hade supit ner de här tjejerna på 16-17 år så försökte den här mannen i övre femtioårsåldern att dra på dem. Han lyckades vid några tillfällen. Det var rena våldtäkterna, inser man idag. Det var hemskt. Det fanns många perversa äldre snubbar som utnyttjade de här 60-talsbanden för sina egna syften, säger Anders.
Bland Stockholms ungdomar, framförallt modsen, blev Friends mer och mer populära. Bandets namn gick att läsa lite överallt i Stockholm, då de hängivna fansen skrev det på väggar och i tunnelbanan.
– Fansen runt Friends fanns där av en alldeles speciell anledning och inte av en tillfällighet. Det var ungdomar som tyckte att vi gjorde något äkta. De gillade oss för att vi gjorde en ärlig revolt mot föräldragenerationens inrutade Svenssonliv, menar Anders.
Men ibland kunde även idolskapet ställa till det för killarna som fortfarande bodde hemma.
– Friends fans var lite råare än andras och kunde vara oerhört fräcka i käften. Tjejer kunde ringa på mitt i natten och fråga morsan om jag hade lika skön kuk som jag hade ögon. Det var inget gulligt runt Friends, snarare jävligt allvarligt. Det blev en krasch med föräldrarna som vi nästan aldrig kom över. Det var svårt att upprätthålla relationen för vi var aldrig där när de slutat arbetet. När vi var det så uppstod det ofta konflikter, berättar Anders en aning eftertänksamt.
Det var inte bara tjejerna som gillade Friends. Många unga killar såg upp till bandet och deras musik. En beundran som lever kvar än idag.
– Friends var genuina. Det var rå, enkel R&B och garage långt innan uttrycket hade uppfunnits. Av alla band jag såg på Nalen och Kingside, så är det Friends som jag fortfarande minns med en viss rysning, berättar John K. Lindgren via mail från Thailand.
Ett annat Friendsfan är Kåre Ljunggren. Jag når honom på telefon när han är körandes mellan två arbeten. Det hindrar honom inte från att entusiastiskt berätta om Friends.
– Jag gick i Bagarmossens skola 1965 och var en av tre långhåriga på hela skolan. Jag var med och ordnade skoldansen det året och bokade Friends. Den kvällen blev helt magisk! Tolvan var oerhört bra på trummor och på mig impade de med två gröna gitarrer av märket Gretsch. För mig var Friends frihet, de var vilda och häftiga, slappt klädda och gjorde egen bra musik, minns Kåre.
Kåre var ett av de fans som följde bandet runt på deras spelningar. Än idag händer det att han lyssnar på bandets inspelningar. Vid dessa inspelningar medverkade Tommy Almstedt. Han var gammal klasskamrat och bästis till Anders T Peedu. 1965 arbetade Tommy som ljudtekniker i Europa Films skivstudio där Friends spelade in sina skivor.
– Friends vägrade köra låtar som alla andra körde. De försökte hitta en helt egen repertoar helt enkelt. Det var något nytt, fräscht och svenskt som kom i kontrast till många andra dussingrupper på 60-talet. Jag såg dem live ett otal gånger då Anders gärna ville ha mig med och jag tyckte att det var kul. Det jag minns bäst från spelningarna är att Friends antingen var hatade eller älskade, berättar Tommy.
Tolvan stampar takten hårt och intensivt med fotpedalen, Rogge och Tatti hakar på medan Anders skriker mer än sjunger. En kråksång som han själv benämner det. Anders var en showman, bjöd på sig själv och testade gränser. Speglade sig i en badrumsspegel på scen eller strippade mellan låtarna. När första singeln släpptes var det releasefest på Kingside. Bandet satte en mikrofon vid en skivspelare och slog sig ned på scenen och drack öl. När A-sidan var avverkad var det bara att vända på skivan och fortsätta dricka till klubbägarnas förtret. En annan gång stod Anders i kulisserna och sjöng hela konserten medan en stor låda var på scenen med en mikrofonsladd indragen till sig. När publiken tillslut kom upp på scen för att dra upp Anders låg bandets chaufför där istället.
– Det var skitkul och det tycker jag än idag. Sådana där grejer gjorde vi mot slutet när jag fick min vilja fram. Då blev det practical jokes och den typen av grejer. Det tyckte jag var vansinnigt kul, säger Anders.
Club Nette i Gamla Stan var annars stället som Friends alltid återkom till. Ägaren hade lånat ut pengar till gruppen för att kunna köpa instrument. Som avbetalning blev Friends kontrakterade som husband. Klubben låg på Göran Hälsingesgränd 3 och samlade stadens mods. Det var trångt, mörkt och svettigt. Haschröken låg som en söt klibbig dimma i lokalen och polisens räder avlöste varandra. Här spelade Friends ibland flera gånger i veckan.
– Vi spelade så att våra Vox-förstärkare gick sönder. Vi hade en råbarkad och oborstad framtoning samtidigt som vi inte alltid var helt nyktra när vi uppträdde. Efteråt var det ofta fest. Röjarfester hos fans som var dumma nog att släppa in oss. Det var samlagsorgier i föräldrarnas dubbelsäng, och det lades bröd i diskmaskiner så de slammade igen. Man sprutade ketchup på väggarna och kastade djupfrysta köttbullar från högsta våningen på bilarna nedanför. Vid ett tillfälle så målades en kanariefågel med tuschfärg så att den dog. Det var hemskt. Jag säger inte att det var jag eller Friends som gjorde det, men svansen till bandet. Blev vi insläppta på fest så kom det ju med en svans på femtio personer som vällde in i någon trerummare i Bredäng eller var det nu var någonstans. Vi fick polisanmälan efter polisanmälan på oss och blev kallade till förhör hos snuten. Vi var mitt uppe i någon slags eufori och fast i en rock n’ roll-dröm, berättar Anders.
När kom drogerna in i bilden för Friends?
– Sprit var med från början. Roger kom alltid med sin whiskey. Jag tror inte att han rökte en enda pipa brass i hela sitt liv. Han höll sig till spriten, vilket blev hans död. Jag tror det var Staffan som plötsligt slutade dricka alkohol och började röka brass istället. När hans kompisar kom och väntade in honom efter spelningar insåg vi att de där killarna går på allt möjligt. Staffan var nog den som började med drogerna. Friends är ju anklagat för att vara ett drogband med mycket fester, men jag vill nog hålla bröderna Skogsberg utanför det, säger Anders.
Förutom alkohol och hasch började modsen ta Preludin och Ritalina, amfetaminbaserade läkemedel. Anders och Staffan var inga undantag. Några tog ytterligare ett steg rakt ner i avgrunden och blev den första stora kullen av unga heroinister i Sverige. För Friends del kom spriten och drogerna att ta både Roger och Staffans liv när tiden som popidoler sedan länge var förbi. Något som Anders menar har sin botten i tiden med bandet.
– Friends levde hårt. Vi var först i Sverige att leva den här myten om ”sex, drugs and rock n’ roll”. Vid spelningarna så var vi ju idoler och stängdes in i något rum bakom scenen när vi hade rast mellan två set. Där satt vi med en kopp kaffe och läsk med Preludin eller Ritalina som vi köpt på Mariatorget. Sen staplade vi ut på scenen med lite större pupiller än innan och körde igen. Vi var fast i bilden av Friends med Club Nette och droger. Vi levde i den där bubblan, berättar Anders.
Det är inte utan anledning som en av bandets allra bästa låtar ”It ain’t necessarily so” först sjöngs av karaktären Sportin’ Life, en knarklangare, i operan Porgy and Bess från 1935. I Friends förvildade version av låten visar Roger prov på sitt enkla men genuina gitarrspel. De inledande ackorden är talande för Friends. Antagligen fanns låten på spellistan den där kvällen i Rågsved som kom att bli slutet för bandet.
Det är lite av ödets ironi att Friends sista spelning kom att äga rum på fritisgården i Rågsved. Bandet som både i sin musik och attityd på många vis förebådar punken, avslutade karriären på den plats som nästan tio år senare kom att bli Oasen. Platsen för den svenska punkens födelse.
– Det var nog en vanlig kväll, lite slött och lojt. Det fanns en uppgiven stämning mot slutet i bandet. Men det var där som Staffan säckade ihop på golvet och fraktades iväg efter att han fastnat i en LSD-tripp. Staffan var tidigt väldigt nerknarkad och mot slutet satt han nog bara där i sin lägenhet med persiennerna neddragna, säger Anders.
Staffan kom aldrig ur den där trippen och slussades fram och tillbaka genom psykiatrin. 2004 tog han sitt liv. Precis som Staffan fastnade även Roger tidigt i sitt missbruk. 1992 dog han till följd av sina alkoholskador. Idag vilar de gamla kamraterna från Friends tillsamman på Boo kyrkogård i Saltsjö-Boo.
– Både Roger och Staffan var värda ett bättre öde. Det är som att jag drog en av de längre stickorna av oss i bandet, säger Anders och riktar blicken ner i golvet medan han funderar en stund.
Anders fortsätter med att berätta om hur teatern var vägen ut. Hur dörrar öppnades när han fick jobb på Parkteatern i Stockholm. Att han i slutet av 60-talet skrev in sig på vuxengymnasium och pluggade in ämnen han missat under tiden med Friends. Hur han kom att skriva pjäsen ”Rockpojken” som han sedan spelat om och om igen på fängelser runt om i Sverige sen mitten av 70-talet. Om vikten av att ha ett eget språk och kunna uttrycka sig. Hur han där på anstalterna ibland stött på gamla fans till Friends. Fina killar och tjejer, men nerknarkade och på botten. Att han ibland kan känna skuld, inte för att det är hans fel, utan för att han befann sig där och var en del av det som för många var början till slutet. Han berättar om hur han lyckats dra lärdom av tiden i Friends. Att han har stor nytta av det i sitt jobb idag, både inom teatern och med ungdomarna på Granby storgård.
Kaffet är sen länge urdrucket och mörkret har lagt sig över gården. Det hörs ett klinkande på ett piano i huset, antagligen från någon av ungdomarna. Anders nickar lite belåtet, ger mig ett fast handslag och säger att det varit kul att prata. För Friends präglar honom starkt än idag. Tiden då han var killen som sjöng i Stockholms skitigaste band. Tiden då han hade långt mörkt hår och mammas gamla rockfoder på axlarna. Tiden då han hade ett par Ritalina från Mariatorget i fickan och galna upptåg i rockärmen. De där fyra åren på 60-talet då arbetargrabben från Högdalen kunde se ut över den vilda och berusade publiken på Club Nette medan han räknade in Roger, Tatti och Tolvan i ett vilt ”1, 2, 3, 4!” Och sjöng: I’m gonna pack my suitcase, nobody can stop me. You can’t stop me baby, don’t try! I’m gonna leave you now and you know why, I sad bye, bye. Bye, bye ,bye!
Texter 