Historien om Klubb Filips

Publicerad i Kolet, mars 2011

FILIPS 1967_small

Den söta rökelsedoften i våra näsborrar. Regeringsgatan ligger öde. Hansson och Karlsson spelar. Skönt! Inneslutna i sig själva vaggar blombarnen som i trance. Det färgsprakande psykedeliska ljuset sveper över dem. Effekten är bedövande. Människorna rinner ihop, kastas från varandra. Strimmiga ljusvågor krälar likt ormar över dem. En stilla extas. Just move babe! Känn färgerna! En LSD-dröm. Vi spelar, spelar, spelar….
Eva Swedenmark
och Ulla Lundström

Det såg ut som en sliten men jättemysig boudoir, som ett glädjehus från en svunnen tid.
Hasse Walli

Att spela där var höjdpunkter, då var det stället det häftigaste som fanns, och de som kom dit, publiken och musikerna, satsade på att var det också.
Thomas Mera Gartz

Filips var en slags trampolin för en mer självständig pop- och rockmusik, en länk mellan en naivare musik och en mer mogen och självständig.
Tommy Rander

Jag minns i stort sett ingenting. Bara att det var väldigt mörkt.
Thomas Tidholm

I could smell something.
Eero Koivistoinen

 Filips var en epok och har alltid varit så nära. Filips känns fortfarande nära. Det var en oundviklig del av min uppväxt.           
Bill Öhrström

 

Inledning längs med Regeringsgatan

Stockholm, 1967. Snömodden ligger tung längs med Regeringsgatan och vintermörkret breder ut sig, men hejdas längs med gatan av neonljus och skyltbelysning. Det hörs glada tillrop runt hörnet från Herkulesgatan. Fram från krönet, passerande Molander & sons fotoaffär, kommer ett par, omslingrande likt Bob Dylan med sällskap på skivomslaget till The Freewheelin’. Strax bakom dem kommer ett par pojkar och en flicka. De ropar något till de längre fram som stannar upp utanför butiken Mode de Paris. Att de allihop tillhör samma sällskap går inte att ta miste om. Tillsammans rör de sig invant och ungdomligt, så som bara de som växt upp i city kan ta sig fram i de gamla kvarteren vid Norrmalm. Intill trottoaren står en rödvit folkabuss med fördragna bruna gardiner och lite längre ner en blå Saab 96, båda parkerade i medlut. Några i sällskapet har moderiktiga ökenkängor vars flata sula alltför lätt glider runt i snömodden. Den ena flickan drar upp parkasens kapuschong över huvudet för att skydda sig mot den isande vinden. En skugga faller över de redan mörka ögonens konturer målade med kajal. De tillhör alla en ny generation, någon av dem var med under modskravallerna några år tidigare, men det känns som en evighet nu. Modet är viktigt, men allra viktigast är musiken. Sällskapet börjar spontant sjunga Rolling Stones låt Satisfaction och dansar mer än går ned för gatan.

I can’t get no satisfaction,
I can’t get no satisfaction.
‘Cause I try and I try and I try and I try.
I can’t get no, I can’t get no.

Kanske har någon av dem sett the Stones under deras Sverigebesök tidigare samma år. Sällskapet fortsätter ner längs Regeringsgatan tills att de kommer till hovkonditori Filips gamla lokaler på nummer 27-29. Konditoriet med sin kaffedoftande interiör och servitriser med högklackade svarta lackskor är borta sedan länge. Nu finns klubb Filips i lokalerna sedan någon månad tillbaka. Lokalen och huset är utdömt, kvarteret ska jämnas med marken och göra plats för ett nytt Stockholm; den moderna huvudstaden. Men fram till nästa år är det klubb, där den nya musiken kan upplevas. En äldre man går förbi med hatt och ett par svartbågade glasögon som tycks bära upp de gråbuskiga ögonbrynen. Han tittar storögt in igenom caféets glasfönster. För några år sedan brukade han lyfta på hatten åt societetsdamerna där inne som drack sitt kaffe med tillbehör. Nu möter hans blick ungdomar med långt hår. Ett starkt ljud sveper ut mot honom och han sliter blicken från fönstret och går vidare.

En av pojkarna i sällskapet utanför Filips stryker ena handen genom sitt långa hår. Likt en kedjereaktion börjar de andra göra likadant, men på sina egna inövade vis. Det är som en ritual, där varje rörelse är en signal till sin omgivning att kolla mig jag är ball, min stil är juste. Några i sällskapet röker en cigarett. Pojken som bjudit runt stoppar tillbaka paketet med röda Commerce i sin jackficka. Det strömmar till fler ungdomar medan det börjar falla stora snöflingor som sugs upp av modden på marken. Kläderna skiftar mellan klubbens inkommande gäster. Någon har målat sina jeans fulla med blommor, en annan bär en skräddarsydd sammetskostym. Många bär fortfarande modsens kännetecken med koreaduffel, lösa plagg och gympadojor eller boots. Men, de renodlade modsen är inte så vanliga här. På klubb Filips håller något nytt på att växa fram. Paret har rökt färdigt, de andra har fixat till sina frisyrer. De sparkar av sig snömodden från skorna mot husväggen så lite puts släpper från fasaden. När de öppnar dörren till det gamla konditoriet sipprar rökelse och cigarettrök ut i decembernatten. Årets sista månad är här, the summer of love är förbi, men ikväll är det inte det som upptar klubbens besökare. Kvällen har bara börjat när värmen sprider sig genom de nyss nedkylda kropparna. Någon knackar i en mikrofon och ljudet från en hammondorgel sprider sig ut över lokalen som följs av ett par stegrande trummor. Stroboskop och ljusorglar flimrar i takt med musiken. Husbandet Hansson & Karlsson har börjat spela. Välkommen till klubb Filips.

 

 

Den vilda klubben

Regeringsgatan 27 och 29 ligger idag, 44 år efter att Klubb Filips stängdes, runt krönet vid Gallerian. Här huserade Filips, Sveriges första psykedeliska klubb. Idag är det något helt annat, inga spår finns kvar. De gamla husen är rivna och det sena 1960-talets betongborgar breder ut sig både på bredden och på höjden. Det är affärer och företag, Taracci och d’Adoni, kommers och jäkt, 2010-talets Stockholm. 1967 var det en annan stad, ett Stockholm med en annan mentalitet. Många unga sökte sig bort från gamla normer till något outforskat och lustfyllt. Mods, provies, hippies, jazzkids, outsiders och helt vanliga ungdomar, alla samlades de på Filips. Thomas Mera Gartz var 23 år 1967 och spelade trummor med Mecki Mark Men och senare Pärson Sound.
– Jag hade haft jobb på ett tryckeri några år efter plugget, gjort lumpen två månader som vapenvägrare i Visby pansarregemente. Blev deporterad därifrån av militärpolisen för att jag var uppviglare, sedan ytterligare 14 månader straffkommenderad till Arlanda och Bromma flygplatser. Vistelsen där blev mitt universitet. Jag hade gått på Grundskolan för konstnärlig utbildning ett år där jag träffade några av de jag sedan spelade med i Mecki Mark Men. Hösten 1967 jobbade jag kanske på posten som brevbärare, eller packade kartonger i en källare för Konsum, eller levde kanske på ingenting. Bodde i Gamla Stan i en liten lägenhet tillsammans med min kvinna då. Jag spelade förstås musik och höll på med bilder, var sökande och revolterande.
Eva Swedenmark, jämngammal med Thomas Mera Gartz, läste ryska på universitetet, närde journalistdrömmar och var en av klubbens besökare.

– Jag var radikal, äventyrslysten, längtande, med en fast tro på att allt var möjligt! Det som upptog mina tankar mest av allt den här tiden och de kommande åren var kampen för Vietnam mot USAs angreppskrig. Gissa om vi var med och ockuperade Kårhuset 1968.
Efva Attling var bara 15 år 1967 och hörde till de allra yngsta av de som hängde på Filips.
– Jag gick i Bandhagens läroverk i nian och jobbade extra på Åhléns där jag plockade disk på kaféet. Jag hade myror i benen, var glad och entusiastisk och tyckte att skolan var en boja, minns hon.
Bill Öhrström var 24 år, med långt rågblont hår över axlarna, nyss hemkommen från San Fransisco och drivkraften bakom Filips.
– Jag var musik- och livsstilsintresserad och väldigt trygg i mig själv, jag var öppen för alla experiment. Samtidigt som jag trodde att alla andra också var det, fullständigt orädda, trygga utan att ha något att förlora. Det fanns inget som hette vinstintresse då utan man ville bara vara engagerad i någonting. Det är så svårt att föreställa sig idag. Det var en annan slags ekonomi, vi hittade en livsstil som nästan var kostnadsfri. Man kunde kratta kyrkogårdar i en vecka och så klarade man sig några månader på det. Värre en så var det inte, räkningar hade man inga och det var lite av en sport att göra allt gratis.

Klubb Filips har för den intresserade alltid varit legendariskt och mytomspunnet. Regeringsgatan 27 och 29 är Stockholms svar på San Fransiscos The Fillmore West eller varför inte Berlins Zodiak Free Arts Lab. För även fast Filips bara var öppet i drygt fyra månader kom det att i de gamla kafélokalerna växa fram en musik som var nydanande och experimentell. Klubben var något eget, ett slags mellanrum från den efterapande beat-musiken till den politiserade proggen. Filips drevs av bland annat Jan Carlsson, idag rikskändis under namnet Loffe. Då trummis i duon Hansson & Karlsson. 1967 var Carlsson 30 år och en respekterad jazztrummis som hade stora framgångar med sitt nya band tillsammans med Bo Hansson. Hansson & Karlsson hade sin utrustning i ett rum i lokalerna där de repade och jammade.
– Det var jag som startade Filips tillsammans med Bill Öhrström . Jag och Bosse ville ha eget ställe att spela på samtidigt som jag ville förverkliga vissa idéer om show.
Bill Öhrström hade tidigare spelat tillsammans med Bo Hansson i The Merrymen, ett ganska tidstypiskt popband med influenserna hämtade från de brittiska öarna och den amerikanska bluesen. Men 1967 var Öhrström navet i den alternativa musikscenen i Stockholm. Bill berättar:
– Jag jobbade för Simon Brehm på hans konsertbolag och hade all information och kontakt mellan de etablerade och de oetablerade. Jag hade producerat en skiva med Lollipops som till min stora förtjusning blev utgiven av ett bolag i USA. Jag fick åka dit för att presentera mig och göra lite promotion. Direkt när man kom dit och var långhårig, tände på och tillhörde skivbranschen så var man med överallt. Jag landade i San Fransisco samma dag som det var en jätte Be In i Golden Gate Park. Det var där 1967 som allting av det man gick och drömde om öppnade sig.
Bill kom hem till Sverige igen under våren med allt det nya han upptäckt på den amerikanska västkusten i huvudet. Startskottet för Filips skulle komma lite oväntat.
– Det var två killar som ville öppna ett jukeboxkafé. De visste att lokalerna var lediga för att de skulle överges. De kom till mig för de hade fått tips om mig från Jan Carlssons brorsa. De sa att de skulle starta ett nytt fik, men visste inte vad det klientelet lyssnade på. De skulle tigga singelskivor helt enkelt. Då började jag tugga med dem om vad de ska göra med resten av lokalen och de sa att det blir ingenting där. De skulle bara ha diskotek, jukeboxar, kafé och kanske lite flipperspel. Bra, sa jag, då kan jag hyra in mig där innanför. Ni kan ta de första rummen och så jag de inre och sätta upp en entrékassa där. Det tyckte de lät skitkul, men de fattade ju inte alls vad som var på gång. Sen invaderades Filips av folk som började dekorera, hänga upp belysning och ställningar där man gjorde oljeprojektioner. Innan premiären så hade de flyttat ut. Bill fortsätter:
– Säg att vi var en kreativ stab på femton personer som hade alla idéerna. Sen så raggade man bara folk i Kungsan för att hjälpa till. Alla ville ju vara med, de fick ju tillhöra kretsen och komma in gratis och sådär. Byggandet tog hela sommaren.

Tillsammans med alla de som ställde i ordning hovkonditoriets lokaler öppnade Bill Öhrström dörrarna till Filips den nionde augusti 1967. Till Filips knöts tre husband, Mecki Mark Men, Baby Grandmothers och givetvis Hansson & Karlsson. De senare spelade alla de sju första öppningskvällarna. Mecki Mark Men gjorde sin debut på Filips den 25 augusti och den åttonde september spelade bandet T-Boones för sista gången på Filips som under veckan därpå förvandlades till det psykedeliska Baby Grandmothers. Bandet hade transformerats och nu införlivats i Filips anda av Bill Öhrström. Han berättar:
– Jag kom överens med Bosse och Janne att vi skulle ha ett till husband och inte bara köra Hansson & Karlsson varje kväll. Jag ville skapa en supergrupp med Kennys musik. Det kändes som att vi ältade i flera månader fram och tillbaka, men det tog alltså bara några dagar. Förmodligen så kastade jag bara ur mig namnet Baby Grandmothers och så kallade de sig för det.
Bengt Bella Linnarsson var 21 år och bassist i bandet.
– Vi spelade här några gånger med T-Boones, men den 15 september 1967 annonserades en elbashappening på Filips varmed vi bytte namn till Baby Grandmothers. Det var Baby Grandmothers hela kvällen. Namnet Baby Grandmothers hittade Bill Öhrström på. Ibland spelade två av husbanden eller ett husband och externt band. Av de cirka hundra tillfällen Filips var öppet så uppträdde Baby Grandmothers 25 gånger, Hansson & Karlsson 18 gånger och Mecki Mark Men 17 gånger. Därför var det ofta ett av husbanden på scen ett flertal av discokvällarna.

Till Filips drog den hippa ungdomen. Den sökande efterkrigsgenerationen. Här var det friare och kamratligare. På Filips rådde den öppna toleransen. På andra spelställen var det ofta sterilt, allt gick i gamla rituella mönster som var oförstående inför den nya musiken.
– Efter Avalon och Fillmore på amerikanska västkusten var Filips nummer tre. Det fanns ju inte något ställe på östkusten eller i London som var lika coolt som Filips, säger Bill Öhrström.
Anders Lind var 21 år och Filips egna ljudtekniker och DJ.
– Vi som jobbade på Filips hade ju tillgång till våningarna och logerna ovanför klubben. Långt innan insläpp såg man en lång kö på Regeringsgatan ända ner till NK och man kunde höra pinglor från besökarnas kläder då många hade någon slags psykedelisk klädsel.
Bill Öhrström minns öppningskvällen:
– Det var flera hundra personer som stod och väntade utanför på gatan innan vi öppnade. Allting fungerade utom ljusorgeln. Det var bra musik och jag kände att det här stället funkar så som vi tänkt.
Eva Swedenmark besökte klubben tillsammans med vännen Ulla Lundström. Iklädd afghanpäls beställdes milkshakes i baren. Det var vad plånboken tillät.
– Alltså, jag älskade Hansson och Karlsson på den tiden. Något nytt hände i Stockholm som vi tyckte var en så liten stad långt borta från händelsernas centrum. Klart vi gick dit och lyssnade på musik hängde runt och pratade med alla. Filips var ju en del av livet; det var nöje, lite psykedeliskt, lite flum.
Intrycken etsade sig fast, de två vännerna fångades av atmosfären och musiken, och besöken på Filips kom att utmynna i artikeln ”Touch of pop” för Svenska Dagbladets kultursidor. Eva forsätter:
– Vi greps ju av den häftiga atmosfären och skrev ihop vår artikel på vinst och förlust och travade oförväget upp till Svenskans kulturredaktion med den. Vi blev glada, förvånade och ohyggligt stolta när de införde vår artikel!

Kopplar av med en milkshake. Snackar med Bill. ”Filips”? Slappna av! Relax! Gör vad du vill. Sov i ett hörn. Dansa! Ge någon en blomma. Kiss your girl. Det är Filips. […] Letar oss ner för trappan igen. Det flammande, flimmrande ljuset är utbytt mot mjuka milda färger som fladdrar runt. En disc-jockey: I’ll turn you on soon. You’ve got freaky food upstairs. Orkestern spelar en evighetslåt. Nästan jazzkonsert.
(ur artikeln ”Touch of pop”)

Hasse Walli, från Helsingfors, var 19 år och spelade i det finska bandet Blues Section som via Bill Öhrström bokats två-tre kvällar på klubben under sitt Sverigebesök.
– Kvällen började med Steve Roneys jättefint utvalda skivor. Jag kommer bland annat ihåg Frank Zappa, Moby Grape och annan ”flummig” musik från USA:s västkust. Kombinationen skivmusik och belysning satte grunden för stämningen i början av kvällen. Sedan bar det iväg när livemusiken startade. Filips var en av de mysigaste klubbarna jag sett och publiken var mångsidig och hipp, delvis beroende på musiken med både psykedelisk rock och jazz. Långhåriga blandat med jazzentusiaster med kort hår och kavaj. Publiken levde intensivt och starkt med musiken.
Eero Koivistoinen, även han medlem i Blues Section, var 21 år 1967 och studerade musik på Sibelius-Akademin i Helsingfors.
– Filips var en vild klubb med en juste vibb och hippa besökare.
På Filips hängde också många av de amerikaner som deserterat från Vietnamkriget och som tagit sig till Stockholm.
– För desertörerna som kom så blev jag den lokala kompisen eller brorsan för jag var införstådd med den amerikanska kulturen och kunde prata som en av dem. Dom var ju på Filips. Vi representerade ny amerikansk kultur så det var väldigt viktigt för dem att vi fanns då, säger Bill Öhrström. Konstnären Leif Tjerned, då 25 år och en av de som inredde och smyckade lokalerna i Filips, minns i en utställningstext att:

en del tyckte att Filips var ett ställe där ungdomar med skräck för arbetsliv och studier höll till. Andra tyckte att Filips var ett ställe där ungdomar som tröttnat på det rationella ihåliga och orättvisa samhället träffades. Det fanns också de som tyckte att Filips var ett partypalats där man kunde få kontakt med det motsatta könet, komma loss, tända på och dansa ohämmat till den häftigaste musiken i stan.
(Ur ”Mänsklig påverkan”)

Alla jag pratat med beskriver klubbens besökare som en engagerad, medveten och deltagande publik. Bilden av Filips som ett fyra månader långt happening växer fram, en interaktion mellan musiker, besökare, DJ’s och arrangörer. Thomas Mera Gartz berättar:
– Folk var så hippa de kunde i den nya tiden, i den tidens utseende och attiraljer. En stor skillnad var att nästan ingen var rik och vräkte på detta. De var någon annan stans. Här var den nya tidens hippies, innan de blev hippies. Atmosfären minns jag som glad, men ibland lite märkvärdig. Kanske som hippa ställen har. Men alla var oskyldigare då och inte så tränade i sken. Nyliberalism fanns inte. Höger var sunkig gammaldags dåtid, inte alls som nu, med pitten och tuttvårtan rakt ut i luften som ”bästast i hela världen”, det ”enda rätta”. Thomas fortsätter:
– Dåförtiden var ingenting sent jämfört med nu. Folk kom säkert ganska tidigt, de senaste plattorna spelades i högtalarna och ljusorglarna i taket jobbade. Banden började spela efter ett tag medan det senaste i ljusväg, som stroboskop, blinkade på och alla flippade ut så mycket de kunde. Studsande runt på golvet i en slags nypåhittad dans.

Thomas Tidholm spelade sopranosax med Thomas Mera Gartz i Pärson Sound, var 24 år 1967 och poet med diktsamlingen ”Raka spåret” utgiven under året.
– Jag minns i stort sett ingenting. Bara att det var väldigt mörkt. Svårt att se folk överhuvudtaget. Ingen kunde prata för det var skithögt ljudpådrag hela tiden. Hur kul var det? Det var inte mycket annorlunda än disco. Jag hatar disco.
Efva Attling var på Filips för att träffa nya kompisar från olika delar av Stockholm.
– Jag dansade, dansade och dansade, minns Efva.

filips-dans-landberg

 

I could smell something

Bland besökarna på Filips fanns bland annat ”Dom kallar oss mods” huvudpersoner Kenta och Stoffe; Centans kungar genom Stefan Jarls film. Janne Brandter var 17 år, mods och en av de som föll för Filips koncept. Men med några månader kvar till att bli myndig var det inte alltid han blev insläppt.
– En del av modsen var ju stökiga och en del kom ju från plattan in i värmen och det fanns nog ingen som ville ta på sig rollen som ordningspolis, allt skulle ju vara fritt och öppet.
I artikeln ”Touch of pop” berättar besökaren ”him” för de blivande journalisterna Eva och Ulla:

De här e samlingspunkten för alla människor va. På Filips e’re en jävla sörja, man känner att publiken består av 300 individer som inte går hit för att dom e hippies eller flower-people, dom bryr sej inte så mycke om att vara med alltså. Man sätter sej ner och snackar…
(ur artikeln ”Touch of pop”)

Filips hade enligt Bill Öhrström fullt hus varje kväll och tog in mellan 300-400 personer. Klubben hade inget alkoholtillstånd. I baren serverades milkshakes och annan alkoholfri dryck.
– Det fanns ingen alkohol bara te, kaffe och skitgoda mackor, minns Anders Lind.
Judy Ames studerade musik- och teater i Kalifornien innan hon begav sig ut på resa genom Europa. I Paris träffade hon Steve Roney som bjöd in Judy och hennes reskamrat Philip till Stockholm.
– Steves flickvän Anita och jag skötte köket tillsammans med unga människor från hela världen, till exempel Pietro från Italien och Fransesco från Venezuela. Vi handlade, bakade och städade till musik av Byrds och Supremes och många av oss sov på övervåningen i omklädningsrummen intill duscharna. Vi gjorde smörgåsar, sallader, pizza, cookies och bakelser. För oss som jobbade i köket och runt klubben i övrigt fanns ett starkt band, precis som för vilken grupp av människor som helst som skapar något ur svåra omständigheter.
Brian Godding var 21 år 1967 och spelade gitarr i Londonbandet Blossom Toes som uppträdde på klubben fem kvällar i slutet av augusti.
– På den här tiden var jag en långhårig idiot som drack för mycket. Hela bandet drack för mycket. Vi var över en vecka och jag minns att jag var full den mesta av tiden, så något fanns ju tillgängligt. Det tändes rökelse, men det var inte bara därifrån den söta doften kom. Eller som Eero Koivistoinen säger:
– I could smell something.
Hasch och marijuana sågs inte som något allvarligt under det sena 1960-talet. Drogen var relativt ny, inne och socialt accepterad bland ungdomar. Givetvis hade den och andra preparat även hittat in till den psykedeliska klubben Filips.
– Alkohol var inte så viktigt och ”inne” på den tiden. Jag tror det var vanligt att ungdomarna närmast rökte ”jazz-cigaretter”, men annat kan också ha förekommit. En gång när vi burit in instrumenten och jag återvände efter att ha parkerat bilen, hade polisen stängt inträdet på grund av knarkrazzia, så jag kom inte in på ett tag. Har förstått att en del av personalen var jätteglada, för de kunde söka efter stoff på golven när folk hade droppat vad de hade på sig under razzian, säger Hasse Walli. Bill Öhrström kan fylla i:
– Den här kvällen så paxade alla att få städa eftersom man visste att det låg grejer på golvet. Ingen blev gripen eller förhörd, vi fortsatte kvällen som vanligt. Jag har till och med hört rykten om att det var Stefan Jarl som tipsade polisen så att det skulle hända lite grejer i filmen ”De kallar oss mods”. Men drogerna var bara representativt, det var inte på något vis överdrivet. Det fanns inga pundare på Filips. Amfetamin fanns inte, det passade inte in. Överhuvudtaget så fanns det inte amfetamin där det fanns LSD och hasch eller tvärtom, det var uppdelat. Men det är klart att det fanns en och annan som knapra Preludin. Men jag tycker det var mycket mer modestare berusning då än nu. Man tänkte inte ens på att alkohol existerade, det var någonting helt otänkbart. Det är bra att komma ihåg att det inte var något blandmissbruk som det sen blev med Stoffe och Kentas generation. Bill fortsätter:
– Jag tror det var Mick Jaggers brorsa Chris och Eric Clapton, eller vem det nu var, som skulle åka hem till England men inte hade några pengar till båten. Så jag gav dem tåg- och båtbiljett ur Filips kassa. Då gick man bara och tog ur entrékassan så då fick vi en liten medicinpipett med syra. Då satt man med läskpapper och gjorde rutor man droppa syran på. Bosse Hansson sköljde ur pipetten och skaka när den var slut och tog det som var kvar. Det var lite som när det är slut på schampo ungefär.
– Det gick rykten om att det inte bara var choklad som ingrediens i kladdkakan, minns Efva Attling.
Janne Brandter har en lite annan bild:
– Drogerna var mer någon annanstans på stans diskotek, pillertrillarna och det öppna rökandet var mer vanligt i Gamla Stans källarklubbar.
Men droger var en mindre del av upplevelsen av Filips för de flesta. Istället var det klubbens atmosfär; dess ljus, konst, och musik, som stod för ruset.
– Jag var väldigt drogfri av mig och tyckte milkshakes var toppen. Men nog var det en del som rökte hasch, berättar Eva Swedenmark.

 

Glädjehuset Filips

Filips låg i ett fyrvåningshus på Regeringsgatan, där klubben upptog två våningar. Området var utdömt. Lokalerna hade tidigare inhyst hovkonditoriet Filips, leverantör av sötsaker till kungen och välbeställda damer. Minnena av hur det såg ut utanför är vaga. Kenny Håkansson spelade gitarr med T-Boones som senare blev Baby Grandmothers. Han var 21 år 1967.
– Det var gamla fina kåkar. Som förmodligen var ganska risiga, men med mycket atmosfär.
Hasse Walli kan fylla i:
– Jag minns att det fanns en skylt ovanför entrén, men inget ”fancy” eller speciellt. Jag tror att skyltens text var skrivet med handstil. Kanske var det en neonskylt.
– Regeringsgatan var nedskitad och rivningsmässig, förslummad och försummad, men man såg det fina i det som hade varit. Så det var inte så att vi rev och byggde om som man gör nu utan man tog det som var. Förutom på andra våningen där vi hade baren, som jag minns byggdes om helt och hållet, säger Bill Öhrström.

När man lämnade Regeringsgatans höst- och vintermörker klev man rakt in i rummet där musiken och dansen fyllde varenda kvadratmeter. Antagligen stod någon av husets DJ’s Steve Roney eller Anders Lind och vände plattor med den allra senaste musiken.
– Vi spelade en blandning av Soul, R&B och psykedelia. Väldigt många av plattorna kom via Bill Öhrström, säger Anders Lind.
På entréplan låg även stora scenen, en trappa upp den mindre. Jukeboxarna stod kvar och Bill Öhrström tog med promotionskivor från skivbolaget och laddade boxen med outgivna sjuor med Mothers of Invention, The Doors, Bob Dylan och en hel del jazz. Thomas Mera Gartz fortsätter:
– Det fanns en servering till höger från ingången nån trappa upp, ett mindre öppet rum till vänster och spelsalen rakt fram. På övervåningen fanns ett spelrum till som tydligen var någon slags svartklubb efter stängningsdags. Bredvid scenen fanns dörren till ett gammalt kök med kakel på väggarna. Därinne hängde folk som hörde till ställets inre gäng, de som skötte det. Därifrån gjordes bland annat inspelningar. Som ”backroom” gick man upp ett par trappor och kom ut på en liten bakgård med tak, alltså inomhus, där vi kunde sitta tills det var dags att spela. I ett rum ganska nära hade Hansson & Karlsson sina grejer och repade och jammade.

I augusti 1967 hade Göteborgsbandet The Shakers släppt sin singel ”Family way”. Tommy Rander var bandets sångare och 21 år när The Shakers första gången spelade på Filips fredagen den 13 oktober.
– Det var ett tjusigt ställe i lätt förfall. Mycket tunga draperier och mycket röd färg på möbler och tyger, om jag minns rätt. Ett gammalt och fisförnämnt kondis. Ofta hängde man ju med andra musiker i logen. Den var stor som fan. Någon gång satt vi och lyssnade på delar av den allra första bootlegen: ”Great White Wonder”. Det var Dylan-material som senare kom ut på Woodstock-plattan med The Band.
Bill Öhrström var den som hade kommit över den ännu ej utgivna och okända inspelningen med Dylan och The Band. Tillsammans med vännen Jack Downing hade han spelat av rullbandet som skickats till hans chef Simon Brehm på Polydor. Dylans nya låtar gick som ljudslinga i lokalerna när klubben öppnade för kvällen. Rummen hade dekorerats och målats av konstnärer som Janne Öqvist, Robert Ekman och Leif Tjerned. Den sistnämnde bidrog med fluorescerande jättereliefer som lyste i Filips inrökta dunkel. Hasse Walli minns:
– Filips såg ut som en sliten men jättemysig boudoir, som ett glädjehus från en svunnen tid.
Förutom människorna och musiken så var det Nils Grenings ljusshow som satte sin prägel på Filips.
– Det var ju egentligen inte så märkvärdigt, men det var ännu ovanligt och lite San Fransisco över den, minns Tommy Rander. På samma linje är Kenny Håkansson:
– Det var inte så mycket till ljusshow. Det var en diaprojektor och ett stroboskop. Kanske även några färgade, inte så starka ”strålkastare”.
Hasse Walli är av en annan mening:
– Ljusshowen var det bäste jag sett på den tiden. Dock var de riktigt långa sekvenserna med stroboskop ibland lite störande. Nisse jobbade jättebra ihop med Steve, och reagerade kreativt på skivorna Steve spelade.
Thomas Mera Gartz kallar den för sensationell och Eva Swedenmark att det gjorde Filips till något drömskt annorlunda.

Huvudingrediensen för Filips succé i det gamla hovkonditoriets lokaler var ändå musiken. Det var den som allt cirkulerade kring, likt ett magnetfält som dragit till sig allt experimentellt och hippt innanför Stockholms tullar. För en spelning kunde ett band få mellan 100 och 200 kronor och det var Bill Öhrström som bestämde vilka som fick chansen att spela.
– Jag hade en jävla urskiljning. Banden skulle inte bara ha rätt stil och attityd utan skulle vara bra också, säger han.
På Filips spelade förutom de tre husbanden bland annat Pärson Sound, Blues Section, The Shakers, Blossom Toes, Harlem Kiddies & King George, New York Tymes, Clan of Society, Peps Persson, Don Cherry, Blues Quality, T-Boones, Hampton Hawes, Lea Riders Group, Outsiders, Lars Färnlöf, Staffan Abeleen, Diddlers, Slim Notini, Lasse Werner och Christer Boustedt. Men två besök sticker ut i Filips historia. Det ena var när Jimi Hendrix kom förbi, antagligen en kväll i september och jammade med Hansson & Karlsson, med Bill Öhrström på congas. Jimi spelade även med Mecki Mark Men. Det andra celebra besöket var när Jimmy Carl Black från Frank Zappas Mothers of Inventions spelade med Baby Grandmothers.
– Det är klart att det var spännande att stå där och spela congas mellan Jimi, Bosse och Janne, säger Bill och fortsätter:
– Men Jimi var ju en polare och bodde hemma hos mig. Dagen då han skulle spela på Gröna Lund hängde vi ju hela dagen där och körde radiobilar. Det kostade nog en krona att köra. Efter vi kört en gång kom det fram en gubbe och fråga om vi skulle åka mer. Jimi hade ingen koll på svenska sedlar så han tar fram en hundring och säger: ”Let me know when it’s up”. Det är en fras som etsat sig fast i minnet. Sen så blev det femtio åk till.
Thomas Mera Gartz har skrivit om sin session med Jimi Hendrix på Filips i texten ”Rapport ur en musikhink”.

 En kväll kom Jimi Hendrix upp och frågade medan vi spelade (han hade jammat med oss förut en gång), lite för tyst för mina susande öron, ”Do you mind?” Lite för starkt svarade jag ”No!”, och förstås menade jag ”javisst, oj, gärna”. Jimpa drog sig tillbaka litet, Jan-Erik gav honom basen, och så sket han i det ”No” som han hade hört, klev upp och spelade elbas som gitarr i jammet som utbröt.
(ur ”Rapport ur en musikhink”)

Även Efva Attling spelade med Jimi under hans besök på klubben.
– Jag brukade ibland spela congas med Baby Grandmothers som jag fick låna av Bill Öhrström. Efter att Jimi Hendrix Experience hade spelat på Grönan var det en stor fest. Då dansade jag med Noel Redding hela kvällen och senare spelade jag faktiskt med Jimi och gick direkt till skolan dagen efter. En kompis gick hem med Jimi efter kvällens slut, minns Efva med ett leende.
Hasse Walli från Blues Section berättar:
– Vi hade eget backline. Jag hade en Stratocastergitarr med VOX AC 50 förstärkare och Ronnie ett Ludwig trumset. Klubben hade eget PA vill jag minnas. Bästa minnena från Filips är från ett gig när Don Cherry´s musiker kom upp på scen och jammade med oss för fulla muggar. Det blev troligen ett 90 minuters set. En annan gång var jag var helt uppe i en lång improvisation, med ögonen slutna. När jag sedan tittade upp, stod John Mayall rakt framför mig och diggade. Senare, när vi var färdiga med setet och jag gick ut bland publiken, råkade jag på honom och vi snackade lite.
Brian Godding från Blossom Toes säger:
– Vi körde ett ganska löst set. Det var inte så mycket musik, mest massor av ljud! Människor kom och gick på scenen och deltog i kaoset. Jag minns att John Paul Jones från Manfred Mann hoppade upp på scenen och spelade munspel. Gary Farr från brittiska T-Bones var med oss också, det är hans om sjunger ”Smokestack lightning” på liveinspelningen.

Popmusik, det är nu det har hänt. Det är över oss allihop. Det är de ungas egen musik. En elektronisk musik som pulserar genom människor som svagström. Det är nu bara på två år som allting har hänt! Tidigare fanns ingenting. Nu står vi till knäna i det. Vi darrar omkring som alldeles förtvivlade, men samtidigt är det otäckt skönt. Om sju-åtta år kan man beräkna att såna saker som trefjärdedelstakt definitivt är passé, något som man rynkar på näsan åt. Man är frälst på något nytt, något slags psykosomatiskt psykedeliskt sätt att vara.
(ur TV-programmet Popside, Timmen 1967)

Filips var en kokande kittel för experiment, ett ställe för musiker att testa sig fram, rusa rakt in i det som stunden gav infall till. Thomas Mera Gartz minns en spelning då hans blivande bandkamrat i Pärson Sound Bo Ander Persson spelade med Mecki Mark Men:
– Filips var ganska kortvarigt men vi hann med att spela där några gånger. Att spela där var höjdpunkter. Då var det stället det häftigaste som fanns. De som kom dit, publiken och musikerna, satsade på att det var så också. Jag fick Bo Anders Persson att göra en alldeles speciell spelning tillsammans med Mecki Mark Men. Experimentet lockade inte så mycket folk. Bandet spelade, och Bo Anders spelade in delar av ljuden med en mikrofon. Alltså gick ganska nära de olika ljudkällorna med micken och spelade upp dem med två bandspelare, och två stora högtalare, som ett slags långa loopar som blandades med bandets musik. Metoden var liknande den som Pärson Sound använde vid sina egna spelningar. Otrolig musik blev det.
– Det var ett bra ställe att spela på, det var mycket ett musiker ställe. Gyllene Cirkeln var dåtidens dansställe, Filips var mer lyssnande, avspänt och musikaliskt, minns Tommy Rander från The Shakers spelningar. Anders Lind berättar om den lättnad som infann sig när en spelkväll var till ända:
– Det var kul när kvällen var över och vi som jobbade där spelade biljard några våningar upp. Dom som hade hand om kassan kom och lämnade en bunt sedlar till ägarna. Många av oss blev blåsta på stålar. Jag med.
– Ingen vet vem som tog hand om pengarna. Det gjorde antagligen de här två jukeboxkillarna. Loffe och Bosse var också ganska bra på att plocka och spendera, säger Bill Öhrström angående var klubbens inkomster tog vägen.
Efter stängning drog sig Filips kärna gärna upp till övervåningen. Bill minns bland annat en tête-à-tête med Mothers of Inventions Suzy Creamcheese i de röda sofforna.

Idag finns en hel del att lyssna på för den som vill ta del av det som ägde rum på Filips. Baby Grandmothers finns utgivna med låtar från olika spelningar under september och oktober 1967. Ett smått fantastiskt tidsdokument inspelat av Anders Lind. Han kom senare att starta skivbolaget Silence för de pengar han fick för en inspelning med Hansson & Karlsson från Filips. Det var låten ”P som i Pop” som kom tillsammans med Dagens Nyheter i format av en pappskiva som fick klippas ut ur tidningen. Låten sprakar iväg med Hansson & Karlssons omisskännliga jazziga och drömska hammondeufori och rymmer hela Filips koncept och anda. Blossom Toes besök på Filips förevigades även det av Anders Lind och länge florerade inspelningen som bootleg. Idag är den utgiven både på CD och vinyl. Det är en vild energi konserten igenom.
För sina inspelningar använde Anders en studioombyggd Revox G36 plus två stycken Sennheiser MD421 mikrofoner. Gemensamt för inspelningarna är det fria utrymme musiken har både konstnärligt och tidsmässigt, ofta i form av långa improvisationer. Banden känner sig fram, kaxigt likt en omtänksam egotripp. Rummet och människorna är en helhet, ett slags evighetsdunkande seans rakt in i det sena 1960-talets Stockholmsnatt.
– På den här tiden var longörer mer accepterade. Att någon stod och letade efter någonting i musiken i en kvart gjorde ingenting. Då följde publiken med i det letandet, säger Bill Öhrström.
Ännu är dock en av de myter som kretsar kring klubben obesvarad. Existerar det verkligen en inspelning från den kvällen då Jimi Hendrix jammade på Filips? Det svaret sitter Anders Lind inne med.
– Jag spelade in Hansson & Karlsson, Baby Grandmothers, Blossom Toes samt olika jamsessions, bland annat med Jimi Hendrix.
Den legendariska spelningen har aldrig släppts men klipp från spelningen har läckt ut. Visst hör man att det är Hendrix ackompanjerad av den svenska instrumentalduon. Men kopian har pålägg som gjorts efteråt och förmedlar inte det som faktiskt ägde rum den där kvällen.

Filips Bildjournalen nr 39 1967

Bildjournalen nr. 39 1967

Visuellt existerar inte mycket från Filips förutom ett tolv minuter långt klipp under namnet ”Timmen” som sändes i programmet Popside på SVT den 30 september 1967. Reportaget börjar med att Bill Öhrström cirkulerar på Hötorget med ett bländvitt leende på läpparna. Han delar ut blommor till förbipasserande. Inne på Filips intervjuas Jan Carlsson som lite undflyende svarar på den kanske inte alltför insatte journalistens frågor. ”Vi försöker påverka människor, göra dem lyckliga och känna sig bra. Att de ska känna sig som att de mår fint”, säger han i intervjun. Hansson & Karlsson spelar i den mörka lokalen. Bo Hansson har en cigarett i munnen och blonda håret är välklippt. Han svänger sin späda kropp fram och tillbaka medan hans fingrar trippar över tangenterna. Jan Carlsson ser belåten ut och bär den karaktäristiska mustaschen. Han river av sina komp, hela tiden känslig för Hanssons vändningar och anslag. På orgeln står en coca-cola flaska bland andra prylar. Bakom dem ser man gestalter som rör sig till musiken. Bill Öhrström dansar med en blomma i håret, bredvid honom en flicka som blundar och lever sig in i stunden medan stroboskopet flimrar. Hansson & Karlsson är ett fantastiskt liveband, det korta klippet hinner ge prov på vad de var kapabla att leverera till Filips besökare. Steve Roney sitter i lotusställning på golvet med runda glasögon och skägg, likt en Jerry Garcia med rökelse i handen. Han svarar med sin engelska brytning på intervjuarens fråga om vad som är psykedeliskt kontra flower power: ”Det är inte så stor skillnad mellan dem som det är tänkt. De byggdes upp runt varandra. Man kan säga att psykedeliskt är en lake med ljud, ljus och allt du kan göra med ögon, öron och näsa”. Två pojkar försöker förklara vidare: ”Man kan inte tala om en sådan här stor pryl på en gång, bara säga klick så här att det här är psykedeliskt”. Kamraten fyller i: ”Jag vet vad psykedeliskt är. Jag vet det mycket väl, men det behåller jag för mig själv”.

Filips korta existens kom att sätta större spår i svenskt musikliv än någon kunde tänka sig när det begav sig. Bill Öhrström beskriver de fyra månaderna som en epok. Nog ligger det något i det. Idag genererar Anders Linds inspelningar nya beundrarskaror åt banden och väcker en nyfikenhet kring vad som egentligen ägde rum på Regeringsgatan 27-29. Bengt Bella Linnarsson berättar:
– Filips verkar ha satt djupa spår i vår musik- och kulturhistoria och då inte enbart för Sverige. Genom dagens superspace och medieflöde som till exempel Myspace och Facebook är Filips väl omtalat i de flesta stora världsändar, vilka också visat stor uppskattning av vårt band på den tiden.
– Filips var en slags trampolin för en mer självständig svensk pop- och rockmusik. En länk mellan en naivare musik och en mer mogen och självständig, säger Tommy Rander.
– Jag kan inte tro annat än att Filips hade en avgörande stor betydelse just för att man förde samman rock- och jazzpublik. Den trivdes bra tillsammans i denna speciella ”hippa” atmosfär, menar Hasse Walli.
På samma spår är Janne Brandter:
– Klubben var en mötespunkt för olika kulturer som tidigare hade hållit sig för sig själva.
– Filips släppte loss ännu mer för svenska band. Klubben blev ett lyckat uttryck av en kultur som senare blev mycket större, säger Thomas Mera Gartz.

Saker och ting började bli problematiskt. Framförallt med hyresvärden som upptäckt klubbens succé och höjde hyran för lokalerna. Planen var att få ut Bill Öhrström med sällskap för att få in någon som var villig att betala mer i hyra. Att driva klubb kunde ju inte va så svårt och Filips hade bevisat att det funkade. Svartklubben som drevs av en afrikan vid namn George betalade betydligt mer i hyra. Men svartklubben i sig var inget bekymmer, en sexklubb som öppnade efter elva. Den var i det rummet som Filips hade jazz- och bluesmusik. Vid elva låste Filips dörren och de välklädda, sexstinna männen i kostym gick genom svartklubbens eget insläpp. Men den höjda hyran var bara en av anledningarna till att Filips började nå vägs ände. Bill Öhrström berättar om klubbens sista tid:
– Stammisarna från Kungsan började droppa av och kom inte lika mannagrant varje kväll. Istället så kom det väldigt mycket Kenta och Stoffe mods. De var mer intresserade av att ha ett ställe att hänga på. För dem handlade det om att trixa sig in någonstans utan att betala entréavgift. Att ha det ombonat, speciellt när det var kallt. Sen att det stod om oss i Bildjournalen och idoltidningarna innebar att det kom nyfikna svennar. De ville mest kolla vad det var för brudar på vårt ställe. En annan anledning var nog också att när ingen är intresserad av pengarna så är en grej som Filips som roligast i ett halvt år. Sommaren var över och det går inte att sitta i Kungsan på förmiddagen och sen gå upp till klubben. Plötsligt är det kallt, elementen måste på och elräkningar betalas. Då var det inte lika kul. Det var väl roligt så länge det var varmt och vi kunde gå i kaftan med blommor i håret.
Det gamla hovkonditoriet och huset det inrymdes i skulle stå kvar fram till sommaren innan det demolerades. Idag finns som sagt inget kvar av Filips på Regeringsgatan. Resterna från de nedrivna husmassorna fraktades bort till Högdalstopparna. Kanske skidade Ingmar Stenmark över en bit fluorescerande väggmålning när han uppvisningsåkte där i mitten av 1970-talet. Trots det lever Filips idag mer än det gjort sedan den där januarikvällen 1968 då dörrarna slogs igen för sista gången. Bill Öhrström berättar:
– Filips har alltid varit så nära och känns fortfarande nära. Det var en oundviklig del av min uppväxt. Filips la grunden för en ny slags öppenhet.
Judy Ames får avsluta:
– När jag ser tillbaka så var tiden på Filips en av de mest spännande perioderna i mitt liv.

HŠr ligger nu Gallerian

Foto: Thomas Mera Gartz

Ett stort tack till alla som medverkat i artikeln och som bemödat sig att svara på mina frågor. Det har varit en fantastisk resa att få besöka Filips genom era minnen och berättelser.